Jag hade uppskattat mig liv så himla mycket om jag inte var så fet.
Jag kunde haft så mycket mer, vågat så mycket mer om jag inte var så fet.
Känslan att känna sig fet, klumpig, och ivägen är den värsta som finns. Känslan av att känna dig störst i hela världen, som om du inte skulle komma igenom dörringången.
Jag vet att det inte är sant, att jag är inte den fetaste i världen, eller i detta landet, inte heller i skolan. Men det är så det känns och ja, det är hemskt.
När känslan slår till tvingar den dig till att bli någon annan, du tänker hela tiden på hur du står, hur du går, hur byxorna sitter, vad du säger, hur tjocka armarna ser ut när du lägger dom mot bordet på lektionen, hur du sitter, hur den ena vaden plötsligt ser dubbelt så stor ut när du sätter ett ben över de andra, höj axlarna så att nyckelbenen syns, lyft på ögonbrynen, kolla så att tröjan inte sitter tight, och till sist, gå med självsäkerhet. Inte med för mycket, men inte heller med för lite.
Så att folk tror att du inte alls tänker på detta, så att folk tror att du är stolt och står upp för dig själv.
Då blir du lättare uppskattad. Intala dig själv att det här är helt normalt.
För mig är detta helt normalt, för mig är detta ingenting konstigt.
För mig är detta ett helt vanligt beteende som alla människor har.
För mig är detta min vardag som jag lever med.
För mig hade det varit en befrielse att få slippa tänka och känna såhär.
TÄNK OM JAG ÄR PSYKISKT SJUK?
Åh, this is me. ueuweuoafghäISUJ1p93291ejdlskcnäepfoi
