eliein

Tittade in här och käkade läget. Kollade alla "gammla" inlägg. Vissa är riktigt hemska, och andra är riktigt positiva och glada. Jag har lärt mig lite nya saker, eller det är saker som man alltid har vetat om men aldrig riktigt tänkt på!

 

• Det är ingen som gör jobbet åt dig, man får ta tag i det själv.
• Ha positvia tankar, för det är tankarna som styr och påverkar ditt liv.
• Spendera tid med folk som du uppskattar och behöver.
• Sätt upp realistiska mål och lev upp till dem.
• Tänk på vad du själv vill och vad som gör dig glad.
• Kasta bort tankar där du är orolig, för ifall det är menat löser det sig!
• Uppskatta tiden med dig själv, det är viktigt att ha egen tid.

 

 Detta funkar för mig, man måste lära sig att älska sig själv och bli sin egna bästakompis. Det är vad jag håller på att jobba med nu. Känns skönt att kunna vara stolt över sig själv. Och förändra sig själv från dåliga vanor. 

 

hur jävla svårt kan det vara, jag hade ju mått så jävla mycket bättre men jag kan inte ens offra 6månader av mitt liv? Kanske för att jag inte klarar av det själv, men det finns ingen som klarar det med mig ändå. Så det blir den lätta vägen ut och den hjälper inte ens. kul

 

Jag är inte ens glad och det är jul? Eller jul & jul? En jul utan julpynt, julgran, juldofter, julskinka, julgodis, julnötter, julmusik, och glädje omkring.

Kanske inte så konstigt att jag inte tycker att det känns som jul.

 

Vill träffa och umgås med mormor mer, för hon hittar alltid på något och är alltid glad.

Egentligen vill jag bara resa utomlands med familjen, men det går ju inte.

Har du redan ätit 1, varför inte äta en till? och yttligare 10till? ät hur mycket du vill av vad som helst.

Det är ju bara till att sätta fingrarna i halsen sen. 

Det är inte ens kul, man vill inte, men man är tvungen. 

 

Jag sa en gång: "Men det är bara när jag har ätit något onyttigt och mycket utav det", kanske bara några gånger i veckan. "Äsch, behöver ingen hjälp" jag behöver ju inte, jag gör ju inte det så ofta"

 

 

Nu kanske man ska ta tag i det?, 1-3gånger per dag. Det är inte ens kul, det gör ont i halsen nu.

Mina blodkärl i ögonen spricker. Jag är övermätt, jag mår illa. Det är inte ens kul. Det är inte ens gott.

 

Samma sak varje dag, jag som trodde att jag skulle inse vad jag höll på med och att det skulle bli bättre, för det trodde jag faktiskt att det skulle. Men nu blev det inte så. 

 

MEN VAFAN VARFÖR HÅLLER JAG PÅ SÅ DÅ!? DET ÄR JU JAG SOM GÖR DET OCH INGEN ANNAN.

Vem fan är det som tänker åt mig egentligen? Usch, pallar inte.

 

#dagsattskaffahjälpkanske.

 

Vägde 62,5 i morse, mamma sa att jag hade blivit smal. Usch, tänkt att jag vägde 71kg för några 2/3 månader sen. Glad att jag gör något åt det här. Och det gör mig bara väl både psykiskt och fysiskt. Nu är det bara att fortsätta och inte falla tillbaka! Kram på er

Känns bara som jag klagar & mår dåligt! Inte snant? Det stämmer inte. 

Jag mår bra också! Till exempel nu, har pw med hunden och så kommer man hem rosröd om kinderna, och svettig på ryggen! underbart! Då känner man att det ger resultat direkt. 

 

Det är underbart att gå fort med musik i öronen, man tänker på allt och ingenting.

Det är som att alla dåliga tankar få en positiv effekt. Iallafall för mig. Love it.

 

För när man tränar och går ut och går, inte fan behöver man vara fin då. Då har man inget att "leva upp till" känns skönt. Man bara går och går. Bästa känslan är när man kommer hem och märker att man har varit ute och gått i 40min +.

Nu ska jag väl rensa och hålla mig sysselsatt till klockan tre. Då ska jag äta igen! Försöker hålla jämna tider,06:00, 12:00, 15:00, &19:00. (Brukar för det mesta bli, gröt&äppel med kanel, + kaffe. mmh!!) & en middag på lunch!

Jag vill inte, jag pallar inte. Jag kan inte kolla på mig själv, jag vill inte gå ut, jag vill inte att folk ska se mig så som jag gör. Jag vill inte, det är jobbigt. och jag kan inte göra något åt det.

Jag blundar för mig själv, jag kan inte acceptera. 

Jag vill gå i skolan och känna mig fräsch och snygg, gå på stan, gå på fester.

Känna att folk ser på mig och ser något fint.

Jag hade uppskattat mig liv så himla mycket om jag inte var så fet.

Jag kunde haft så mycket mer, vågat så mycket mer om jag inte var så fet.

Känslan att känna sig fet, klumpig, och ivägen är den värsta som finns. Känslan av att känna dig störst i hela världen, som om du inte skulle komma igenom dörringången.

 

 

Jag vet att det inte är sant, att jag är inte den fetaste i världen, eller i detta landet, inte heller i skolan. Men det är så det känns och ja, det är hemskt. 

 

När känslan slår till tvingar den dig till att bli någon annan, du tänker hela tiden på hur du står, hur du går, hur byxorna sitter, vad du säger, hur tjocka armarna ser ut när du lägger dom mot bordet på lektionen, hur du sitter, hur den ena vaden plötsligt ser dubbelt så stor ut när du sätter ett ben över de andra, höj axlarna så att nyckelbenen syns, lyft på ögonbrynen, kolla så att tröjan inte sitter tight, och till sist, gå med självsäkerhet. Inte med för mycket, men inte heller med för lite. 

Så att folk tror att du inte alls tänker på detta, så att folk tror att du är stolt och står upp för dig själv.

Då blir du lättare uppskattad. Intala dig själv att det här är helt normalt.

TÄNK OM JAG ÄR PSYKISKT SJUK?

 

Det känns gytt ikväll igen! Usch trodde aldrig att "fetheten" skulle försvinna som jag kände i eftermiddags... Men nu är den borta! Tack&Lov, det var hemskt.

Var även hos mormor, har iaf gått ner 1,6kg sen förra gången.

Gått ner sammanlagt (även från de tidigare veckorna) ca 5kg, 

 

Bara till att fortsätta så man ser resultat, keep going. 

åh, så glad. Snackar med personer som gör mig glad. Nya personer. Jag blir motiverad till allt. Får en sådan energikick av glädje. Love it. Detta ger en bara massa positiva saker. Whooho!

Men det orkar jag inte bry mig om nu!!! Puss&Kram alla glada.

 

Det var inte ens kul, det är inte ens kul egentligen. Kvällen hade varit så grym om han hade stannat. Han som jag knappt vet namnet på. Det var något speciellt med grabben. Men det blev knappt en början och ett snabbt slut. Nej nu ska jag fortsätta med det jag gör och slutföra det. 

Och supa vill jag inte göra förrens jag är kär. 

PS; Inte för att vara elak, men jag känner knappt dig.

Åh, gröt är inte ens gott längre, jag får tvinga mig i de.

Men älskar att slippa känna sig stor, klumpig, tjock och äcklig när man vaknar och går upp. Om man sträcker lite på sig kan man känna revbenen, och höftbenen kan man med få fram.

Vilket är LYCKA.

 

Var 1mm från att krascha.

Såg en godispåse, öppnade den, bestämde mig för vilken bit jag ville ha. Men insåg att det var för många för att jag bara skulle ta en. Slängde upp den fort somfan i skåpen och tog en skål med gröt. Och det var lika gott det!! (nästan), men nej, tog tag i mig själv!

 

För imorgon får jag lov till att supa, (dumt som fan) men någon gång är det okej. Dock inte för mycket, ska ju allt stå på benen dagen efter! Vi har ju innebandymatch, men det brukar gå fint! 

 

 

Har ju trots allt gjort mina dagliga 30situps/30höftlyft/25armhävningar.

Nu ska jag snart njuta av att få sova hur länge jag vill imorgon, och det ska jag se till också!

Usch, känns som jag har ätit för flera veckor. 

Har nästan ångest över att ha ätit 3stycken äppel, Alltså 3stycken äppel!? vad händer!?

Frukost: Gröt

Middag: I skolan, potatis & schnitzel,

Mellanmål: Gröt+3 äppel

Kvällsmat: Räksallad

 

måste nog dra ner på äppel iaf... Men ja, det är ju bättre att äta äppel än att äta skräpmat. För inte det att äppel är onyttigt, men det kan väl bli det i för stora mängder?

Ska egentligen äta gröt till frukost, mellanmål, kvällsmat. Men då blir det mycket äppel också.

Får äta något annat till kvällsmat någon gång i veckan, annars blir jag tjurig och depp.

Nu ska jag träna, vill verkligen träna, men jag är så himla trött. Sov när jag kom hem från skolan, kändes aldrig som om jag skulle kunna dra mig upp ur sängen.

 

Stolt över mig själv att jag har gått till skolan och inte missat en enda lektion denna veckan, samt förra! Ja, ibland känns det som om lektionerna aldrig tar slut. Får väl tacka klassen, för den är bra!

Dock mindre stolt över att jag inte klarade av att vara med på simningen, (eller det beslutet tog jag ju såklart direkt när vi fick reda på att vi skulle simma). Vill inte stå där och visa upp mig, man känner sig bortkommen.